Det finns två typer av
tamkatter. Den Kaukasiska och den Orientaliska.
Skogkatten räknas till den Kaukasiska typen och är därmed släkt med bla.Van
katten och Perserkatten.
Den sk. Kaukasiska typen är kraftigare än den mer späda och spensliga
Orientaliska.
De skiljer sig bl.a. åt i kroppsbyggnad och hur de låter, jamar och pratar.
Det var Vikingarna som förde med sig långhårskatterna tillbaka till Skandinavium från sina resor till främre Asien. Dessa långhåriga katter blandades sedan med de inhemska korthårskatterna. Så tack vare Vikingarna, finns långhårskatter så tidigt med i den Norska historien.
Man tror att en speciell
tid i Norge har haft stor betydelse för att forma Skogkatten både fysiskt och
psykiskt.
Den kallades Ödegårdstiden och inträffade efter pesthärjningar, den sk.
Svartadöden. Som varade mellan 1349 och ända fram till och med 1650.
Stora dela av Norge låg då öde efter att pesten hade farit fram över landet och
stora mängder av befolkningen hade dött. Det gjorde att tamdjuren dog där de
stod och de som var lössläppta, fick klara sig själva så gott det gick på vad de
kunde fånga själva och livnära sig på ute i ödemarken.
Denna tid har gett norrmännen många härdiga inhemska raser förutom skogkatten
även hästar och hundar har formats av den här tiden.
I början av 1500-talet skrev dansken Peder
Clausson Friis om sina iakttagelser om djurlivet i Norge. Han noterade att det
fanns olika slags katter,
dels den vanliga som höll mössen borta från husen och sedan fanns ”en särskild
slags katt som är luden på hår och rumpa som en mård”.
Han skrev också att jägarna fick bra betalt för de långhåriga skinnen.
På 1700-talet kom brunråttan till Norge med
skepp som seglade på Ostindien. Den följe de norska skeppen till en rad
europeiska hamnar
och råttan kom att kallas den norska råttan. Den skiljde sig från svartråttan på
så sett att den var aggressivare och svårare att utrota.
Över 1800-talet kom fler och fler norska skepp
att frakta och segelfartygs tiden gjorde Norge till en av värdens främsta
sjöfarts nationer.
Trä, fisk och korn var de främsta varorna man fraktade och de var naturligtvis
svårt utsatta för skadedjur.
Därför behövde man modiga och duktiga råttjägare
som inte skrämdes av de stora mängder råttor som kunde välla in över landgången
eller av råttornas skrik. Goda skeppskatter var därför eftertraktade av
skepparna. Traditionen sa att de skulle vara stora, modiga och gärna långhåriga.
Dessutom var de en prydnad för skeppet. Naturligtvis var Skogkatten som skapt
för detta.
Att Skogkatten och Main Coonen är släkt med
varandra ser nog de flesta. Och det troligaste är att Vikingarna hade med sig
långhårs katter som skeppskatter på sina skutor när de steg iland i Vinland.
Norrmännen bidrog sedan med ett flertalet långhåriga skeppskatter genom åren,
från Vikingatiden fram till segelfartygen sista år.
Det är en gammal
uppfattning att Skogkatten är ett skadedjur som förser sig grovt av skogens
småvilt. Det finns många berättelser om Skogkatter
som tar hare, kanin, ekorre, fågel och orm. Omfattningen av dessa fångster var
säkert överdriven med Skogisarna tog tillräcklig för att hålla myten levande.
Jägarna ansåg att de var orsak till att beståndet av småvild gick ner. Därför
var det många jägare som gladeligen sköt Skogkatter
med hänsyn till småvilt och jakten.
Skogkatten har aldrig varit
en stor del av kattbeståndet i Norge. Under 1800-talet minskade den i antal p g
a utförseln av dem som skeppskatter, pest och jakten på dom som skadedjur. Fler
och fler bodde i hus och inte på gårdar. I dessa fina hus passade inte dessa
”raggiga” katter in.
Utan man föredrog de släthåriga som ansågs vackrare och lättare att ha och göra
med.
Mot slutet av 1800-talet hade det kommit så långt att den gamla kraftiga långhåriga katterna ansågs som utdöd i stora delar av landet.
I Aftenbladet 1885 skev en läsare ett inlägg. ”Är den norska skogkatten i färd med att dö ut?”
/Kattis Strahl. Källa: Norsk Skogkatt av Paul Sveinall